Dagens Rätt

Dörren till den lilla självserveringen här ute mitt på den norrländska sträckningen av E4:an slängdes upp med en smäll. Jag hade inte på något sätt försökt påkalla uppmärksamhet utan hade bara öppnat den som vanligt. Den kärvade, så jag hade tagit i lite till. Fortfarande hade jag inte fått upp den. Därför tryckte jag till med axeln, och det var då den for upp – med en rejäl skräll. De få gästerna som fanns utspridda i lokalen tittade förstrött upp från sina köttbullar med mos, vilket var dagens rätt. Här i utkanten av ingenting hade man ju inga förhoppningar om att det skulle vara någon högre standard på maten, den var väl mest till för att lastbilschaffisar och resande barnfamiljer skulle få något lättspytt i magen innan resan fortsatte mot nya mål.

Flickan vid kassaapparaten tittade upp från sitt korsord. I dörröppningen såg hon mig i brun skinnjacka och slitna jeans, på väg över tröskeln, bort från gatans snålblåst och regn och in i serveringsvärmen. Jag gick tvärs igenom serveringen och satte mig vid ett bord längst in i hörnet, långt bort från dörren. Jag hängde av mig skinnjackan över stolsryggen och gick därefter fram till menytavlan vid väggen bredvid kassan. jag tryckte på knappen för isterband. det hördes ett “beep” inne i köket och någon hojtade “Gunnar! En isterband med mos!”. Någon annan svarade “Okej”. Sedan slamrade det lite där ute, och innan jag hunnit fram till kassan öppnades en lucka bakom disken och någon skyfflade fram en tallrik Scans isterband med Felix pulvermos. I ett utslag av skaparglädje hade någon smulat frystorkad dill över alltihop. Mycket effektfullt.

Jag flyttade fram min bricka längs disken, plockade för mig en Cola light – som det brukade påpekas för mig var jättefarlig och full med cancerframkallande ämnen i alla fall om man drack 17 liter om dan, och det gör man ju – några grå dammiga och smuliga bitar knäckebröd och ett portionspaket lättmargarin. Jag lyfte över isterbandstallriken från luckan till brickan och gick fram till flickan i kassan. Hon lät blicken svepa över brickan och sade “sjuttiåttaochfemti”.

Jag tittade förvånat ömsom på henne och ömsom på brickan.
- Det står sextio kronor på tavlan, upplyste jag henne om.
- Jo men brödet och drickan kostar också.
- Ingår inte det?

Flickan tittade roat på mig.
- Nehej du, då hade det väl stått så. Det ingår bara i Dagens. Det där är inte Dagens.
- Nähä? ja, jag trodde att det var det. Och hemma ingår bröd och dryck i Dagens.
- ja, i alla fal så ingår det inte här eftersom det där inte är dagens. det där är dagens alternativ. dagens är isterband med stuvad potatis. det där är isterband med potatismos. Titta på knappen. Det står “Dagens Alternativ” framför den.

Jag tittade. Det stod Dagens.
- Ja, då har den väl ramlat bort då. I alla fall så kostar det extra. Ska du ha det eller inte?
- Jo, men …, försökte jag. Sedan lade jag fram en hundring, tog emot växeln och bar iväg min delikata tallrik pulvermos och Scanisterband till bordet i hörnet. Jag satte mig ner och började peta med gaffeln i moset som bestod av en massa klumpar och kulor som – om man hade sönder dem – visade sig innehålla oblandat mospulver. jag öppnade den lilla plastbyttan med lingonsylt och geggade in sylten i moset. Sedan tryckte jag sönder isterbandet och geggade in det också. Mannen vid bordet intill tittade på mig.

- Jaha, var kommer du ifrån då?, undrade han.
- Märsta, svarade jag. Det ligger några mil norr om Stockholm.
-Så du är inte Stockholmare då? undrade han. Eftersom jag bott flera år i Norrland visste jag att Stockholmare – det var inget som man direkt skröt med att vara här uppe, så jag svarade att nej Stockholmare det var jag då rakt inte. Märstabo.
- Jaha, Märsta. det ligger vid Arlanda va? Min systerdotter jobbar på Arlanda, kör bagagevagnar där. Du kanske känner henne? Karin?
Jag svarade att nej tyvärr det gjorde jag inte men om jag träffade henne någon gång så skulle jag naturligtvis hälsa så mycket.

En annan man blandade sig nu i samtalet.
- Ööh, Lennart, hojtade han från sin plats borta vid fönstret. Vem är det du talar med? Är det en Stockholmare? Ska vi slå han på käften åt dig?
- Nää, han är från Märsta.
- Å fan, det är väl där a Karin jobbar? På Arlanda? Då ska han ha en sup!
Jag viftade avvärjande. Visst var jag tacksam men nej tack ändå. Jag skulle bara vänta här på en bekant, äta upp och sedan skulle vi båda åka vidare, så en sup det kunde jag då rakt inte ta.
- Äh, snicksnack, klart du ska ha! Du kan väl ta lite med dig i alla fall i nån tomflaska? Det är jävligt gott vet du, jag har brännt det själv så det är prima vara.

Jag suckade inombords och insåg att jag aldrig skulle ta mig härifrån om de inte fick skicka med mig en flaska hembränt, så jag tog emot erbjudandet med tanken att jag ju kunde slänga det i någon soptunna längs vägen. Eller ge det till Peo. Det var honom jag skulle träffa. Han hade varit i Söderhamn så när han hörde att jag skulle norrut så skulle vi träffas för första gången på flera år. Jag undrade hur han såg ut nu för tiden.

- Och hur länge har du tänkt att stanna är då?, undrade mannen som jag nu förstod hette Lennart.
- Näää… stanna? jag ska bara äta, vänta på en bekant och vila lite, sen ska jag fara vidare.
- Jaså, har du bråttom? Varför sätter du dej vid mitt bord då?
- Förlåt. Jag visste inte att det var ditt stambord. Jag har inte varit på det här stället förut.
- Nä, det vet jag nog. Annars skulle jag väl ha kännt igen dig. Jag har suttit här vareviga kväll sen i september, alltid vid det här bordet.
- Ja ursäkta mig. Jag menade inte att tränga mig på.
- Det är ålrajt, bara du bjuder på en bärs så.

Jag reste mig och gick och beställde en öl åt Lennart. Varför vet jag egentligen inte. Jag såg mig omkring. För att vara ett långtradarfik så var det ganska tomt. Och inte många långtradarchaffisar heller. Verkade mest vara bybor. Några småbrudar stod vid disken och försökte köpa öl. Kassatjejen hyssjade åt dem och nickade som hon tyckte försynt åt mitt håll. Småflickorna blängde surt mot mitt håll som om de tyckte att kunde jag inte äta klart snart så de kunde få sin underåriga öl?

Det var i och för sig ingen kö, bara en tre fyra personer som stod och hängde så jag hade inga problem att tränga mig fram till kassan. En av de lokala småtjejerna blinkade ogenerat med sina lösögonfransar och plutade med munnen. Med ena armen klängde hon fast vid en finnig men långväxt sak i svart skinnpaj som stod i kön och väntade på sin beställning. Den finnige vände sig om för att se vad som tilldrog sig hennes intresse.

- Ööhh, du ska ge jävlen i att stöta på min brutta, jävla stassbo. Passa dej så du inte åker på en jävla smäll.
Jag förklarade för honom att han inte var det minsta intresserad av flickvännen, men det gjorde inte saken bättre… alls.

- Jasså, våra brudar duger inte åt dej? Inte fina nog förståss. För mycke lantisar för en stassbo som du. Egentligen skulle du ha en jävla smäll. Kom Synnöve, och ge faan i att glo på han så förbannat!
Den finnige drog med sig flickan med jättelösögonfransarna mot ett bord där tydligen resten av samhällets motorburna ungdom residerade. Han sa någonting till dem, de tittade åt mitt håll och garvade rått. Säkert hade han sagt något vackert om de där förbannade stassborna.

Jag började se mig om. Ingen som såg ut som jag kunde minnas Peo. Jag tittade på klockan. Hmmm, halv sex. Nä, han skulle nog inte komma i alla fall. jag vände mig mot gubben.
- Har det varit någon som du inte känner igen här inne strax innan jag kom? Jag har inte träffat honom på flera år, men då var han ganska kort och rund och hade blont krulligt hår.
- Nä, svarade gubben, men hit kommer inte många. De flesta stannar uppe vid E4:an och fikar på långtradarfiket.
- Va? Okej, så detta är inte Motellet då?
- Nej tok heller, det ligger där uppe vid vägen. Det är där uppe alla stannar nu för tiden. Här har ingen utsocknes stannat sedan de drog om E4:an för tjugi år sedan. Det är därför alla är så nyfikna nu när du dykt upp.

Jag insåg nu att jag kört fel. Förmodligen satt Peo någon kilometer längre bort och väntade, på det riktiga långtradarfiket. Jag svepte i mig kaffet, lovade att bjuda dem alla på en sup om de skulle komma till Märsta någon gång, gav dem fel adress, tog emot flaskan med hembränt och satte mig i bilen för att återvända till verkligheten från mitt besök i Norrlandskustens egen Twilight Zone.