Så var det då äntligen dags för oss att ge oss iväg. Redan två dagar innan hade hustrun packat ner halva lägenheten i väskor – “jo, men den måste vi ha med oss, tänk om de inte har någon”, “ man vet ju aldrig om det kan komma till användning” – och så vidare.

- Pappa, får jag ta med min Gameboy? undrade den yngste.
- Nej, det går inte. Den får inte plats. Lämna den hemma du.
Den yngste tittade surt på mig. Sedan vände han sig mot sin mor.
- Mamma, får jag ta med mig min Gameboy.?
- Javisst, stoppa ner den i den gråa ryggsäcken du.

→ En vecka i paradiset”   →

Av en eller annan anledning var jag denna dag tvungen att ta telefonkontakt med kommunförvaltningen i min dåvarande hemkommun. Som alla vet är ju dessa kända för sitt tillmötesgående sätt och sin anda av servicementalitet. Det vill säga mellan varandra på kafferasterna. Gentemot allmänheten är väl inställningen till en viss del annorlunda. Och
ingenting i det samtal jag hamnade i förändrade min syn på myndigheter i allmänhet och kommunens växel i synnerhet.

→ Växeln Hallå”   →

Dörren till den lilla självserveringen här ute mitt på den norrländska sträckningen av E4:an slängdes upp med en smäll. Jag hade inte på något sätt försökt påkalla uppmärksamhet utan hade bara öppnat den som vanligt. Den kärvade, så jag hade tagit i lite till. Fortfarande hade jag inte fått upp den. Därför tryckte jag till med axeln, och det var då den for upp – med en rejäl skräll. De få gästerna som fanns utspridda i lokalen tittade förstrött upp från sina köttbullar med mos, vilket var dagens rätt. Här i utkanten av ingenting hade man ju inga förhoppningar om att det skulle vara någon högre standard på maten, den var väl mest till för att lastbilschaffisar och resande barnfamiljer skulle få något lättspytt i magen innan resan fortsatte mot nya mål.

→ Dagens Rätt”   →

Min fyrtioårskris kom rätt sent det året. De senaste åren hade mina återkommande humörkriser varit ett ständigt irritationsmoment för min familj. Varje vår framåt april hade husets fader – jag – drabbats av frustration och uttråkan (finns det ordet?). Uttrycket ’man har bara ett liv och då är det egentligen bortkastad tid att jobba kvar här’ hade blivit ett välkänt mantra i familjen. Det brukade sluta med att jag gick någon kvällskurs av något slag, vilket gav familjen ett andrum från mitt “plus fyrtio” – gnäll och dessutom gav mig en hel del nyttiga kunskaper som till exempel enklare fotografering med en sån där stor systemkamera, akvarellmålning och textiltryck. Naturligtvis hade jag aldrig haft tålamod att slutföra kurserna – vem orkar måla med vattenfärg i sex veckor? – så garderoben var tämligen överfull med halvfärdiga akvarellmålningar föreställande streck, en låda med fyra icke-framkallade filmer och en handfull hoptorkade potatisar som jag aldrig kommit mig för att skära ut något mönster i för att trycka på de tre billiga vita t-shirts som hängde på väggen i en konsumkasse.

→ Tyska för Dummies”   →

Det var en stålande solig dag som mötte mänskligheten när den väl lyckades orka stappla sig ur sina betonggrottor. Det var varmt i luften, molnfritt och vindstilla. Kort sagt, en perfekt dag för minigolf!

Detta faktum hade inte bara jag utan även min gode vän Peo observerat och fem minuter i halv tolv hade vi därför betalat våra femton kronor var i kiosken, valt ut varsin klubba och boll samt ställt oss till rätta vid bana ett. Vår vana trogen gav vi först varandra varsitt provslag innan tävlingen påbörjades. För tävling var det. Eftersom vi två var tämligen jämspelta brukade vi vinna ungefär varannan gång, och den som för dagen lyckades hålla sig någorlunda lugn när bollen försmädligt hoppade över koppen brukade ha en bra chans att vinna.

→ Bara en runda minigolf”   →