Jag har inte tid att uppdatera båda sidorna i vilket fall som helst, så det är bättre att packa ihop allt här istället.

Nicht wahr.

p/s

har uppdaterat till WP 2.7, så nu får jag felmedelanden hela tiden. Spännande [...]]]> Nu ligger Tomas tycker till inte längre på subdomänen blogg.ahlbeck.net, utan direkt på huvudadressen http://www.ahlbeck.net

Jag har inte tid att uppdatera båda sidorna i vilket fall som helst, så det är bättre att packa ihop allt här istället.

Nicht wahr.

p/s

har uppdaterat till WP 2.7, så nu får jag felmedelanden hela tiden. Spännande …

Bloggar.se tags: bloggar, bloggosfären, wordpress

Intressant.se

A WEEK IN PARADISE
At last it was time for us to leave. Already two days before our departure the wife had packed half [...]]]> ( A few – very few – of my internet friends wanted me to translate something I wrote from Swedish to english. OK – I’ll give it a go)

A WEEK IN PARADISE
At last it was time for us to leave. Already two days before our departure the wife had packed half our apartment in bags – ”well, we must take it with us, what if they don’t have one”, ”you never know if we can get use for it” and so on.
- Dad, can I bring my Gameboy? the youngest asked.
- No you can’t. We don’t have any space for it. You’d better leave it at home.

The youngest looked at me angrily. Then he turned towards his mother.
- Mom, can I bring my Gameboy?
- Yes of course. Put it in daddys backpack.

And so it went on and on. The kids asked ”can I bring this and that” and when I said ”no” they asked the wife who answerred ”yes”. Eventually they did not even bother to go to me first, but just went for the ”yes” at once.
- Oh, what a lot of things we have packed, the wife said surprised when we had put all the packing out into the hallway. Three bags, four backpacks, four plastic bags and one black sack with stuff that we were going to take with us up north ”and leave there so that the children have some things at grandmas and grandpas place next time we visit”, as the wife so intelligently had decided. I said nothing, since there was no point what so ever in commenting. I looked at the sea of bags and backpacks and sighed.
- What? What is it? the wife asked.
- Nooo. Nothing.
- Well, I can see that there is something bothering you. Tell me!
I tried to find mental strength.
- Yes, well … how did you think we could manage to take all that stuff with us?

Of course she had thought of that … aswell.

- The children will have to take one backpack each, I will take one of the suitcases and two of the shoppingbags. You can take the other suitcase, the fourth backpack and two of the shoppingbags.
-And the plastic sack?
The wife sighed.
- Why do you always have to find problems? OK, but we will solve that … too!

With an attempt of positive naivity that would make inspector Cluseau seem practical she smiled widely. For a moment I forgot who I was talking to, and made a remark.
- You know that we are going to WALK to the underground, don’t you? And then we will have to walk from city underground station to the railroad station. And when we get to Östersund we will have to change to the bus. With an ocean of bags, backpacks and a bloody big plastic sack!

My wife sighed at my comment.
- Yes, well if it is so very problematic, then maybe we should stay at home instead? I don’t HAVE to meet my parents. The children don’t HAVE to see their grandparents.

I recognised this. This often happened when the henpecked husband tried to stress something obvoius, like the fact that two grownups and three children could not pack a fiveroom-flat into plastic bags and bring it with them on the train to Lapland.
- Yes, of course, I answerred with enough shame to make it sound credible, as if I admitted to be the crook in the drama. But can’t we just have one quick look again and see what we can leave behind, what we maybe could buy when we get there? Like this spread cheese, do we HAVE to bring that?
- What spreadcheese? the wife asked.
- I want spreadcheese, the sixyear old interposed. I like it, it tastes great. And I don’t think they have that in Lapland. You can only buy spreadcheese here in Stockholm, I am certain of that.
The wife and I looked at each other and rolled our eyes. Kids! Pffft!
As the good parents we are we sighed, threatened the children that they certainly would NOT get any candy if we missed the train – ”it does not matter because I have my own, so there” was the answer from the tenyearsold – and started to re-pack.

(To be continued)

Bloggar.se tags: engelska, författande, skrivande

Intressant.se

I alla fall: En säker julklapp för inköp i sista minuten är de behändiga förpackningar av 6 st burköl som är lätta att hitta i alla närbutiker och bensinstationer med självaktning.

Jag tror nog du vet, julen kan vara en pärs
bland julgran och [...]]]> OK, lite försenat men …jag ska försöka hinna ifatt.

I alla fall: En säker julklapp för inköp i sista minuten är de behändiga förpackningar av 6 st burköl som är lätta att hitta i alla närbutiker och bensinstationer med självaktning.

Jag tror nog du vet, julen kan vara en pärs
bland julgran och glitter och bockar.
För att stå ut med det, kan du behöva en bärs
när du gläds över nya jul-sockar.

*****
Andra bloggar om: jul, julklappar, julklappsrim, rim, julklapp, humor, ironi, satir

*****
Intressant.se

En säker present att ge bort är ju en flaska glykol … under förutsättning att den som får den har ett fordon.

När det blir kallt kan vattnet frysa
Kylaren spricker efter bara nån mil.
Med den här kan du lätt hålla värmen.
Nu ska du bara skaffa en [...]]]>

En säker present att ge bort är ju en flaska glykol … under förutsättning att den som får den har ett fordon.

När det blir kallt kan vattnet frysa
Kylaren spricker efter bara nån mil.
Med den här kan du lätt hålla värmen.
Nu ska du bara skaffa en bil.

*****
Andra bloggar om: jul, julklappar, julklappsrim, rim, julklapp, humor, ironi, satir

*****
Intressant.se

En påse valnötter i plastnät går alltid hem hos kvällens fyllbult.

Du som jämt lägger näsan i böt
Och festar på billigt gin.
Här ska du få, ditt gamla nöt.
Skulpturer av hjärnan din.

*****
Andra bloggar om: jul, julklappar, julklappsrim,

*****
Andra bloggar om: jul, julklappar, julklappsrim, rim, julklapp, humor, ironi, satir

*****
Intressant.se

Ibland så har man ju sånt flyt att man hittar en helt perfekt present som inte kostar någonting. Såna saker blir jättebra julklappar för den som har ont om pengar – eller bara är snål.

I en container finns mången kul grej
som jag vill ge till min lillebror.
Så [...]]]>

Ibland så har man ju sånt flyt att man hittar en helt perfekt present som inte kostar någonting. Såna saker blir jättebra julklappar för den som har ont om pengar – eller bara är snål.

I en container finns mången kul grej
som jag vill ge till min lillebror.
Så här käre bror ska du få av mej
ett par knappt alls använda fotbollsskor.

*****
Andra bloggar om: jul, julklappar, julklappsrim, rim, julklapp, humor, ironi, satir

*****
Intressant.se

Bakom bensinstationens kassa, på en hylla bredvid vägguret, hänger varor som sällan är förstahandsvalet som julklappar men som definitivt skulle överraska mottagaren om det var det som fanns i paketet. Här kommer ett passande rim till en sådan produkt:

Ett tiopack av dessa
med dem kan du ha kul
Trä [...]]]>

Bakom bensinstationens kassa, på en hylla bredvid vägguret, hänger varor som sällan är förstahandsvalet som julklappar men som definitivt skulle överraska mottagaren om det var det som fanns i paketet. Här kommer ett passande rim till en sådan produkt:

Ett tiopack av dessa
med dem kan du ha kul
Trä på dem på mopeden
kör miljövänligt efter jul.

*****
Andra bloggar om: jul, julklappar, julklappsrim, rim, julklapp, humor, ironi, satir

*****
Intressant.se

Nu är det bara en månad kvar till jul. De flesta av er är nog jättestrukturerade och planerar era julklappsinköp de närmaste två veckorna – om ni inte redan är klara. Nu ska ni bara komma på roliga och talande rim så är jularbetet klart.

Men så finns det ju folk som [...]]]>

Nu är det bara en månad kvar till jul. De flesta av er är nog jättestrukturerade och planerar era julklappsinköp de närmaste två veckorna – om ni inte redan är klara. Nu ska ni bara komma på roliga och talande rim så är jularbetet klart.

Men så finns det ju folk som jag själv, som på julaftons morgon kommer på att visst fan, denochden ska ju ha en present. Det är vi som köar på bensinmackarna för att köpa tubsockor, kubbspel, självlysande nyckelringar med mera. Inte tusan hinner vi med att skriva rim också till den putsduk av sämskskinn som vi ger vårt förstfödda barn i julklapp.

Som en god solidarisk medmänniska tänker jag därför hjälpa er panikslagna med färdiga rim till sistaminutenpresenter. Så passa på at shoppa loss på macken – rimhjälpen får du här på min blogg.

Det första julklappsrimmet får du redan idag. Det är till din gamle bekant från fredsrörelsen. Han eller hon får en almanacka för 2007, delas ut gratis på de flesta bensinstationer.

Ett julklappsrim jag sänder
Du ville nog ha fred.
Nu får du en kalender
det duger väl det med?

*****
Andra bloggar om: jul, julklappar, julklappsrim, rim, julklapp, humor, ironi, satir

*****
Intressant.se

Det är tur att vi inte har dödsstraff I Sverige. I annat fall skulle [...]]]> Ja, det hölls tal. I Sverige gillar vi ju tal. Inte bara politiska tal. Politiker talar om att “uttrycka sina åsikter” och sedan gör de så. Ingen klarar av att stoppa dem när de väl bestämt sig för att tala.

Det är tur att vi inte har dödsstraff I Sverige. I annat fall skulle man kunna misstänka att bödelns fråga ”har du några sista ord?” skulle mynna ut i en fjorton timmar lång filibusterutläggning om rättsläget för utrotningshotade grodor och deras sexliv.

****
Andra bloggar om: Stockholm, förort, humor, satir, Märsta

****
Intressant.se

Och folket i byn visste att detta i sanning var en förvånansvärt skicklig ung man, och de sade alla att de såg fram emot nästa nationaldagsfirande, med fyrverkerier och allt.

****
Men den envise unge mannen påbörjade sitt projekt – att tillverka fyrverkerier. Han köpte en bok om fyrverkerier som han läste igenom noga.

Och folket i byn visste att detta i sanning var en förvånansvärt skicklig ung man, och de sade alla att de såg fram emot nästa nationaldagsfirande, med fyrverkerier och allt.

****
Andra bloggar om: Stockholm, förort, humor, satir, Märsta

****

Han sade att Ödesgunillan – han menade Ödesgudinnan – log mot honom och var honom nådig. Han sade att hon skulle ge honom lycka i många långa månader.
Bengtelin lät gården stå för fäfot. Han sade att det skulle ordna sig. Han skulle börja tillverka fantastiska fyrverkerier och sälja dem på torget utanför Willys.

Han sade att Ödesgunillan – han menade Ödesgudinnan – log mot honom och var honom nådig. Han sade att hon skulle ge honom lycka i många långa månader.
”Isåfall”, sade hans far, ”måste vi skjuta henne och slakta henne, och sedan äta upp henne eftersom vi kommer att få ont om mat, bäste son, om du fortsätter att lata dig på detta sätt.”

Ty de talar på detta sätt på lantbruken utanför Märsta. I alla fall gjorde de det på den tiden.

Och fadern grät. Han grät 27 liter tårar. Sedan tittade han upp på sin son, torkade sig i ögonen och grät 14 liter till.

Det kan synas lätt komiskt för den som inte var närvarande, men tro mig, det var allt annat än komiskt. Det här är en tragedi, inte en fars.

****
Andra bloggar om: Stockholm, förort, humor, satir, Märsta

****
Intressant.se

”Det” var inte riktigt korrekt rent grammatiskt, men vi förstår ju alla ändå vad Rune avser. Varför störa sig på grammatiska spörsmål så länge det blir bra fyrverkerier?

****
Andra bloggar om: Stockholm, förort, [...]]]> Han sade “Jag kan göra jättebra fyrverkerier. Det behöver jag inte köpa i någon affär”.

”Det” var inte riktigt korrekt rent grammatiskt, men vi förstår ju alla ändå vad Rune avser. Varför störa sig på grammatiska spörsmål så länge det blir bra fyrverkerier?

****
Andra bloggar om: Stockholm, förort, humor, satir, Märsta

****
Intressant.se

Vi firar [...]]]> Den 6 juni firar svenska folket nationaldagen utan att egentligen veta varför. I andra länder har man kanonsaluter och processioner. I Sverige står man lite generat längst bak i folkhopen på Skansen och viftar med en liten pappersflagga stor som en servett fastklistrad på något som ser ut som en kinesisk ätpinne.

Vi firar det för att … det har något med Gustav Vasa att göra. Han som åkte skidor och sov i hö. Och vars far blev halshuggen i Stockholm. Men det är väl inte något att ha en nationaldag över. Så jag antar att det är något annat.

Gustav Vasa åkte från Lübeck till Kalmar och sedan vidare genom landet till Stockholm. Han såg en stor del av det postmedeltida Götaland och Svealand under sin färd till huvudstaden. Kanske åt han på Burger King i Norrköping på vägen.

Han såg bönder i yllekalsonger, bystiga matronor som serverade vin ur karaffer, hovtjänare som hade ett misstänkt lite gay uppförande. Men det läser vi inte om i historieböckerna. När han red in i Stockholm så var det inga fyrverkerier, och enligt Carl Larssons målning så red han på en livs levande dalahäst. Inte illa pinkat för en blivande kung.

Gustav Vasa var minsann en framåt person. Han nöjde sig inte med att vara bonde i någon förort inte. Nej, han ville allt bli kung han. Och han blev det. Vilket föredöme för dagens förortsungdomar. Skaffa dig ett mål och en häst och rätt föräldrar så kan du också bli kung. Speciellt om din pappa blir halshuggen på Stortorget i Stockholm. Då har du en karriär.

Gustav Vasa var också bra på att tälja träfigurer, det är inte lika känt. Det lärde han sig i snickarboden när han var barn, precis som Emil. Hans täljning av ” Caesar korsar Rubicon” är ett veritabelt mästerverk. För att vara en täljd pinne. Men Rubicon är svårt att lokalisera på den pinnen.

Nånting som skulle kunna påminna om en flod eller så skulle underlätta. Men Caesar har såväl armar som ben.

****
Andra bloggar om: Stockholm, förort, humor, satir, Märsta

****
Intressant.se

Bra gjort, Rune!

Att vara arbetsduglig är jättebra att vara.
Det är förmodligen en av de bästa saker man kan vara.

Men jag ber dig att inte ironisera över mig när jag slår fast att [...]]]> Rune Bengtelin var extremt arbetsduglig.
Han arbetade hårt dag och natt, året runt, på sin fars gård.

Bra gjort, Rune!

Att vara arbetsduglig är jättebra att vara.
Det är förmodligen en av de bästa saker man kan vara.

Men jag ber dig att inte ironisera över mig när jag slår fast att jag inte är så förtjust i det. Det är helt enkelt inte min grej.

Jag föredrar slöhet. Jag är som mest lycklig när jag latar mig.

Jag skulle kunna leva i flera månader utan att utföra någon som helst arbetuppgift, och när den perioden skulle vara på väg att ta slut skulle jag känna mig så pass utvilad att jag utan problem skulle kunna ta mig an ytterligare en tremånadersperiod av lathet.

Förvånande? Inte då. Det finns väl inte mycket i den moderna människans tillvaro som inte skulle kunna bytas ut mot sysslolöshet utan att världen trots det skulle klara sig alldeles utmärkt.

(Fortsättning följer)

****
Andra bloggar om: Stockholm, förort, humor, satir, Märsta

****
Intressant.se

På så sätt fyller man en sida på nolltid. Ju snabbare man kan fylla en [...]]]> Jag ska skriva den här berättelsen på ett nästan ryskt – eller italienskt, eller franskt – vis. Det rysk/fransk/italienska sättet att skriva bygger på att man skapar precis så många stycken text, ord och fraser som man bara kan.

På så sätt fyller man en sida på nolltid. Ju snabbare man kan fylla en kolumn desto snabbare får man betalt och desto mer betalt blir det.

Positivt om man har betalt per ord.

Men i det här fallet rörande berättelsen om Rune Bengtelin och hans jordnära liv har det ingen större betydelse. Jag får inte något som helst betalt och jag kommer därför inte att referera till detta fortsättningsvis i texten.

Att nämna något sådant vore ju – det tror jag är tämligen klart – fullständigt nonsens.

(Fortsättning följer)

****
Andra bloggar om: Stockholm, förort, humor, satir, Märsta

****
Intressant.se

Utslängd vid järnvägen i södra Uppland, mellan Stockholm och Uppsala, ligger ett samhälle som heter Märsta.

Kanske har du aldrig varit där.

Jag dömer dig inte på något sätt om du aldrig varit där. Man kan klara sig riktigt bra utan att ha varit i Märsta. Det är faktiskt så [...]]]> 1. En lugn förort.

Utslängd vid järnvägen i södra Uppland, mellan Stockholm och Uppsala, ligger ett samhälle som heter Märsta.

Kanske har du aldrig varit där.

Jag dömer dig inte på något sätt om du aldrig varit där. Man kan klara sig riktigt bra utan att ha varit i Märsta. Det är faktiskt så att miljontals svenskar och ännu fler europeer har aldrig varit där, och de är ganska glada ändå.

I detta lilla samhälle vid järnvägen bodde en man som vi kan kalla Rune – Rune Bengtelin. Han var lantbrukare.
En lantbrukare med breda axlar, bred bröstkorg och stora muskler. Han var alldeles nöjd med att bo i det här lilla samhället utslängt vid järnvägen. Han brukade skämta genom att säga att han minsann kunde välja mellan att åka till Stockholm ELLER Uppsala om han ville åka till stan. Om man bodde i någon de två städerna så skulle man vara tvungen att stanna hemma om man ville göra samma sak.

Så enkel och jordnära humor hade Rune. Man får det om man bor på landet.

(forts följer)

****
Andra bloggar om: Stockholm, förort, humor, satir, Märsta

****
Intressant.se

Dagge var tydligt lyrisk över den nya skiva han kom inramlande på korridorrummet med i högsta hugg. Ett svartvitt foto med fyra långhåriga killar i jeans, lutande sig mot en vägg och med texten ”Ramones” i rött över. Skivan hette ”Rocket to Russia”. Det såg inte [...]]]> - Fy faaan! Kolla! Fy faaan va bra!

Dagge var tydligt lyrisk över den nya skiva han kom inramlande på korridorrummet med i högsta hugg. Ett svartvitt foto med fyra långhåriga killar i jeans, lutande sig mot en vägg och med texten ”Ramones” i rött över. Skivan hette ”Rocket to Russia”. Det såg inte direkt ut som de vanliga skivor Dagge brukade köpa – Genesis, David Bowie och Yes var det han brukade lyssna mest på. Han rusade fram till skivspelaren, slet bort skivan med Rolling Stones ”Brown Sugar” som var Bertils favorit och slängde på den nya skivan. Onetwothreefour!!!!!!!!
Vi satt och stirrade rakt in i högtalarna.
-Så jävla bra!!
Där och då föddes idén att starta ett eget band. Så skulle vi också låta!

Dagge gick som vanligt gick in för allt till max och samlade nästa dag ihop alla sina 500 LP-skivor i kartonger och ställde ner dem på Nationen för att ha utförsäljning. 5 spänn styck. Innan dagen var slut hade han sålt hela sitt musikaliska arv och istället köpt sig en begagnad elgitarr.

Själv var jag en av de där grabbarna som valdes sist på gymnastiken eftersom bollkänslan var noll. “Du kan ju spela back” . Inom ramen för Grodan Kräks var det istället “Du kan ju spela bas”. Sagt och gjort – jag tog på mig ettt extraknäck att dela ut flygblad och fick snart ihop till en begagnad elbas – en vinröd Hagström.

Vi gick in för bandet med hull och hår. Jag tog till och med elbaskurser på Kursverksamheten. Min lärare var en basist i ett jazzrockband som haft viss framgång och bland annat spelat i Malmö Folkets Park. Jag lärde mig inte mycket, men fick i alla fall hjälp med att stämma basen en kväll i veckan. Dessutom fick jag lära mig “floriotter”, ett mesigt sätt att spela flera toner samtidigt, vilket kanske inte var det allra mest prioriterade för en som inte kunde skilja c-dur från en ponnyhäst.

I början kallade vi oss för Grodan Kräks, men när vi fick veta att det fanns ett band som hette Helikoptern Kräks tyckte vi det var för lika, så vi bytte namn. Vi kunde heller aldrig komma överens om namnet, vilket ledde till att vi bytte namn lika ofta som mer kunniga musiker bytte ackord. Musen i Huset, Älgost, Heliokraterna. Namnen blev allt mer krystade, men musiken var alltid densamma. Redan när vi började så var den tunn, och trots all övning blev den aldrig större. Den bestod av två låtar: Paper Plane och Jumping Jack Flash. Quo och Stones. Samma ackord i båda låtarna, i alla fall i våra versioner.

Eftersom det inte var någon större risk att vår crossover mellan punk, boogie, rock och bilolycka skulle rymma några större möjligheter till långa bas-solon så var det istället viktigt att skaffa en häftig attityd – kan man inte spela så kan man i alla fall se cool ut. Så istället för att knäppa på den i alla fall dagarna efter kursen stämda E-strängen oavsett vilken låt vi spelade så hamrade jag hejdlöst på den med ett grått hårt plektrum. Jäävlar vad det lät! Attityd!!

Vi höll oss med en något egen för at inte säga unik sättning: två elgitarrer ( ingen kunde spela solo utan båda körde komp) elbas, trummor och tenorsaxofon. Texterna behövde vi inte bry oss om. Eftersom vi trots allt hade den självinsikten så att vi inte lät någon av oss plåga omgivningen med att sjunga, så brukade Bertil istället bröla fram något som liknade vokalstämman på sin saxofon.

En dag när vi tröttnat på att heta Eddie and the Rådjur – ett namn vi fnittrat åt i en vecka men sedan insett att det inte skulle ge oss någon skjuts framåt i karriärer, bytte vi till det inte fullt politiskt korrekta Bertil Bög och de fyra Rövarna. Ett studentikost namnval som vi hette i ungefär en dag under vilda protester från Bertil. Han var inte homosexuell meddelade han, och ville inte utmålas som det heller.

Vi andra försvarade namnvalet med att ingen av oss andra heller var det, men det var ett kul namn som kunde väcka lite intresse för oss. Ingen skulle ju ändå vara intresserad av oss för musikens skull.

Namnvalet förstörde dock stämningen den dagen. Det gick till sist så långt att Bertil hotade att hoppa av bandet om vi inte ändrade oss i namnfrågan. Eftersom han inte bara var den som spelade sångstämman på saxofon utan även ägde mikrofonen samt var den enda av oss som hjälpligt kunde läsa noter, böjde vi oss för hans hot och bytte namn igen, den tredje gången samma dag. Den här gången enades vi om att heta ”Uppe på taket på Smålands nation”. Och det var det namnet vi behöll de tre sista veckorna av vår blygsamma karriär.

Bandet hade lyckats hålla ihop den dagen trots Bertils hot, men det hade blivit uppenbart för oss alla vem som egentligen bestämde i vårt demokratiska band. Den spontana glädjen försvann, reptillfällena blev allt kortare och till sist upphörde bandet bara, utan att någon egentligen fattade något beslut. Det enda minnet jag har kvar är en ostämd elbas någon stans långt inne i förrådet.

Efter det att ungarna flyttat hemifrån [...]]]> Mobiltelefonen ringde och jag hörde någon som svarade. Jag hörde ett flåsande, sedan någon som sa “stopp!”. Därefter var det tyst ett tag och sedan började flåsandet igen.
- Hallå? testade jag.
Ett “Satans också” hördes i luren, och jag kände igen rösten. Den tillhörde Peo.

Efter det att ungarna flyttat hemifrån hade Peo skaffat hund. Hans hustru hade först sagt ifrån, men efter att ha sett valpen på kenneln tinade även hon upp. Så under förutsättning att han tog hand om promenader och uppfostran kunde hon tänka sig att släppa in en hund i huset. Hustrun hade tyckt att valpen skulle heta Totte av någon anledning, men Peo vägrade. Om det skulle bli den vakthund han tänkt sig för framtiden måste han ha ett avskräckande namn. Trots hustruns spefulla fnitter hade han framhärdat i att valpen skulle heta Killer, och så fick det bli.

Som den gode husse Peo tänkte bli hade han sedan anmält såväl husse som hund till en dressyrkurs. Hans tanke var att lära hunden att sitta still på kommando, kanske till och med lära den att springa enklare ärenden. Det vore ju praktiskt hade han förklarat för sin fru: bara skriva en lapp och stoppa den och pengar i ett kuvert som han sedan stoppade i Killers mun och sedan iväg. Kursen var därför till stor del en besvikelse: det var mest ett antal personer som – ivrigt letande efter sina hundar vilka fått för sig att just femtio meter bort var det ideala stället att uträtta sina behov och det var allt bäst att sno sig på dit bort – försökte få stopp på sina djur genom att låta sig släpas med efter det sträckta kopplet samtidigt som de ropade “Nej Doggen, inte dit! Fy ! Vänta… hörrö, FY!!”. Eller medan deras hanhund ivrigt kopulerade med en tik av annan ras förklarade “Ja, se han kan känna doften av en löptik på en halvmils avstånd” samtidigt som den förtvivlade tikägaren förgäves försökte slita isär de tu.

Jag informerade snabbt honom via mobiltelefonen om att vi skulle träffa den reklamansvarige på Gallerian om en timme och lovade att plocka upp honom på vägen dit. Efter 20 minuters letande bortom koloniområdet hittade jag honom tillsammans med en drös hundar och hundägare – alla hundar ivrigt skällande och dragande i sina koppel, alla hundägare lika ivrigt kommenderande “Sitt! Sitt, sa jag! SITT!!!”. De enda som hade satt sig var dock de hundägare som redan givit upp.

Kursledaren, en femtioårig kvinna en och åttio lång och lika bred som lång kallade samman dem kring sin bil. Av hennes berättelse framgick att de skulle träna något som hette “uppsökning”. Jag viskade till Peo att det lät som något man tränade kronofogdar och inte hundar i, men Peo hyssjade.
- Tyst. Jag vill höra vad hon säger.

Tanken var att husse eller matte skulle gå cirka tjugofem meter ut i slyn och lägga en sak på marken. Sedan skulle hunden leta rätt på den och ta den med tillbaka till husse/matte. Lätt som en plätt. De delade upp sig i två ungefär lika stora grupper, och den ena gruppen drogs iväg av sina hundar längs den lilla grusvägen och försvann snart ur sikte. Den grupp som Peo och Killer hamnat i stannade kvar. Jag satte mig på en stor sten och iakttog spektaklet med ett leende på läpparna.

Kursledaren visade hur det skulle gå till. Hon gick iväg i zick-zack över en glänta, och omkring 30 meter bort viftade hon med en trasa som hon sedan släppte på marken. Sedan gick hon tillbaka till de andäktiga kursdeltagarna. Hon släppte loss sin hund som genast förstod vad som var på gång och for iväg ut i dungen på jakt efter trasan. Efter mindre än två minuter hade hunden hittat den och kom joggande tillbaka med munnen full. Hon lade trasan vid mattes fötter och väntade på beröm. Och det kom mycket riktigt.

- Ojj, en tån duttig vovve. Vilken duttig liten voffsing. Jaadå, duttig Lisbet.
Som hon gick på kunde man tro att hundfan hade räddat trettio personer ur ett brinnande höghus och inte bara hämtat en trasa för femtielfte gången i sitt liv. Jag kämpade tappert för att inte brista ut i ett gapflabb. Ett undertryckt fnitter kunde jag dock inte hålla tillbaka.

Nu var det deltagarnas tur. Hussarna och mattarna for iväg, kastade sina trasor i luften, återvände och släppte loss sina jyckar som med växlande framgång for iväg ut i skogen letande efter trasorna. Även om det ibland behövdes att husse/matte gick tillbaka och viftade en andra gång med trasan lyckades alla till slut med det de skulle göra.

Turen hade nu kommit till Peo och Killer. Han hade ingen trasa, den hade han naturligtvis glömt. Istället tog han av sig en av sina strumpor som han sedan viftade framför nosen på Killer. Därefter gav han sig iväg ett trettiotal meter ut i dungen, viftade och vrålade, kastade strumpan i luften och lät den landa på marken. Sedan återvände han till sin hund. Killer visste inte till sig av glädje när husse återvände efter säkert tre minuter på rymmen och han började genast skälla och vifta på svansen.

Peo kopplade loss honom och väntade. Inget hände annat än att Killer stod och gläfste och viftade på svansen som om han väntade sig att husse skulle hitta på någon kul lek. Peo pekade med handen mot det ställe där han gått ut i dungen, försökte få igång honom med ett “Jahämtastrumpannudå!” och andra glada tillrop som han lärt sig av kursledaren. Men husse stod ju där bredvid honom, varför skulle han då bry sig om att kuta iväg någon annan stans? Efter en stund verkade han dock tänka att okej då, vi gör väl så då, och så begav han sig ut i dungen.

Efter tio meter stannade han, lyfte på benet och markerade med en välriktad stråle att detta område från och med nu tillhörde hans revir. Sedan tittade han upp, gav till ett skall och rusade tillbaka mot Peo. Väl framme viftade han än en gång med svansen, gav till ett skall och skuttade bort till närmaste buske där han satte sig och bajsade varefter han traskade tillbaka till sin husse. Peo suckade.

Ännu en gång kopplade han Killer, försökte busa upp sin hund och gav sig iväg på trettiometerspromenaden igen. Han tog upp strumpan, viftade med den, kastade den i luften ett par gånger och förde allmänt oväsen för att väcka Killers intresse. Samtidigt började han känna sig dum. Vad var det egentligen han sysslade med? En vuxen människa som står i en skogsdunge och skriker och leker med en strumpa? Han släppte strumpan på marken och gick tillbaka. En tung suck och ett “sök Killer…” tydde på att han började ge upp. Jag satt gäspande kvar på stenen och tittade på.

Nu verkade äntligen Killer förstå vad som skulle göras. Direkt när han kopplats loss sprang han iväg. Nosen for ner i backen som om den letade efter något. Han försvann ur sikte bakom några buskar. Peo höll andan av spänning. Plötsligt dök Killer upp bakom några buskar, och i munnen hade han Peos strumpa. En mycket stolt husse ropade “Braaa KILLER! Duktig Killer!Duktig vovve!”

Men Killer var inte klar ännu. Han försvann ännu en gång bakom buskarna och syntes inte till på ett par minuter. Sedan syntes en svart strimma tjugo meter åt höger, jagande något i hög fart. Det var Killer, och när han väl kom stolt spatserande tillbaka kunde både Peo och jag se att han gjorde skäl för sitt namn. I munnen höll han en nydödad hare som han stolt spottade ut vid Peos fötter. Sedan sade han “Voff!” glatt, reste på sig och sprang iväg och pinkade mot ett bildäck.

- Det är nog inte lönt, sa jag. Han hittade ju strumpan men tyckte väl inte den var kul nog.
Peo gick och hämtade sin hund vid bildäcket, kopplade honom och bad mig hålla kopplet medan han gick för att hämta sin strumpa. Som en naturlig avslutning på en misslyckad dag så hittade han den naturligtvis inte. När vi anlände till vår presumtive kund en halvtimme senare kände han sig uttittad, där han tågade fram i blöta lågskor och bara en strumpa. Bilen hade vi ställt uppe vid parkeringen bakom hotellet. I baksätet låg en utpumpad Killer och sov.