Ett av mina starkaste fotbollsminnen var en match i slutet av 1970-talet. Kalmar FF mötte tyska Kaiserslautern på Fredriksskans. Det är i alla fall min minnesbild. En av matchens förgrundsfigurer var mellanbrodern Magnusson från Blomstermåla.
The two parent were wispering to each other so that their daughter wouldn’t hear. Father glanced over at the daughter. No, she didn’t seem to have heard. She seemed busy trying to fish out her left eye from the bowl of cornflakes in front of her.
Så var det då äntligen dags för oss att ge oss iväg. Redan två dagar innan hade hustrun packat ner halva lägenheten i väskor.
Utslängd vid järnvägen i södra Uppland, mellan Stockholm och Uppsala, ligger ett samhälle som heter Märsta. Kanske har du aldrig varit där. Jag dömer dig inte på något sätt om du aldrig varit där. Man kan klara sig riktigt bra utan att ha varit i Märsta.
Ok, så ungarna dina vill ha ett husdjur? ”Men Pappaaaaaa – valpen ÄÄÄR ju så söt?” Och du är inte lika positiv, eftersom du vet vem det blir som får gå ut med hundjäveln när de första tre dagarnas entusiasm lagt sig hos den kommande generationen?
Jag antar att ett bra tecken på att man börjar bli en hyfsad komiker är när man får sin första stalker. Eftersom jag har en nu så antar jag att jag lämnat nybörjarstadiet bakom mig. Det faktum att det är en internationell stalker gör ju inte saken sämre.
Ni vet känslan när man vaknar på morgonen och inser att man har blivit biten av en mongolisk dvärglämmel? ”Så där kan man väl inte börja en standupföreställning heller!” ”Kan man inte? Varför inte det då?”
Min femtioårskris kom rätt sent det året. De senaste åren hade mina återkommande humörkriser varit ett ständigt irritationsmoment för min familj. Varje vår framåt april hade husets fader – jag – drabbats av frustration och uttråkan (finns det ordet?).
Av en eller annan anledning var jag denna dag tvungen att ta telefonkontakt med kommunförvaltningen i min dåvarande hemkommun. Som alla vet är ju dessa kända för sitt tillmötesgående sätt och sin anda av servicementalitet.
I min ungdom var jag engagerad i en förening i min gamla hemstad Kalmar. En gång i månaden var vi ett gäng som samlades och besökte Kalmaranstalten för att spela fotboll mot internerna.