POLITISK ÖVERTYGELSE TILL SALU

Mycket har skrivit om Liberalernas dödsryckningar samt deras försök att rädda sig från politisk undergång genom att göra armkrok med Sverigedemokraterna. Någonstans har säkert Mohamsson och hennes anhängare gjort analysen att för att rädda sig kvar i riksdagen så måste de få stödröster från övriga Tidöpartier. Det ska bli intressant att se om tilltaget lyckas.

Inte mycket talar för att så blir fallet. För att lyckas krävs att antalet stödröster fördubblar Liberalernas läge i opinionen.  Förmodligen mer än så eftersom ett flertal ledande Liberaler meddelat att de nu lämnar partiet. Det är inte en allt för vild gissning att avhopp kommer att ske även längre ner i partiapparaten. 

Dessutom har såväl Sverigedemokraterna som Moderaterna gjort klart att de inte kommer att uppmana några av sina medlemmar eller sympatisörer att stödrösta på sina Tidökompisar i L. Hur KD ställer sig i frågan är inte helt klart, men Ebba Busch har avfärdat samarbetsöverenskommelsen mellan L och SD som ”inte vatten värt”. Ulf Kristersson har dessutom konstaterat att överenskommelsen är mellan de två partierna och att en eventuell framtida regeringspolitik inte styrs av de två partiernas överenskommelse. Han påpekar även att delar av överenskommelsen inte har Moderaternas stöd.

Som lök på laxen blev det på onsdagen klart att den tidigare liberala ministern Birgitta Olsson accepterat att representera Centerpartiet i höstens riksdagsval. Det kan inte bortses ifrån att hon kommer att locka en hel del socialliberala politiker och väljare till C. 

Mohamsson spelar ett högt spel. Genom att sälja ut det sista spåret av liberalism för möjligheten att även framledes kunna inneha en ministerpost är det mest sannolikt att det för att vara folklig ”skiter sig”. 

Det finns en hel del som talar för att hennes partipolitiska kupp kommer att bita henne och Liberalerna i svansen. Sannolikt kommer hon att vinna förtroendeomröstningen och hon kommer att vara partiledare över årets riksdagsval. Men lika sannolikt kommer hon att leda ett decimerat och stukat parti på väg ut från riksdagen och in på den politiska elefantkyrkogården.